Moa

5 januari 2010 15:34

Jo, så har det varit för mig. Jag vaknar ALLTID varje gång någon unge vaknar och gråter på natten, oavsett om jag vet att det är Jakob som har ansvaret eller inte.
Och så ligger jag vaken och mår dåligt medan Jakob kämpar på, för jag vet ju att jag sitter inne med det enkla svaret (bröstet!). Någon gång har jag gått upp för att ta över, men då blev Jakob (med all rätt) arg och sa att jag skulle skita i att lägga mig i!
Jag gjorde ju inte saken lättare för honom genom att visa mig och på det viset tala om att jag tycker att jag klarar saken bättre än vad han gör.
Nu försöker jag vara cool och vänta tills Jakob själv kommer till mig och ber om hjälp. Det gör han sällan.
Fy fasen, det här med småbarn är verkligen ett heltidsprojekt på alla sätt och vis och dygnet runt. Men de kommer undan eftersom de är så galet gulliga och man älskar dem över allt annat vad de än hittar på :-)!

Hanna

5 januari 2010 21:58

Den som sagt att man inte ska ge välling på natten har aldrig haft och göra med en tokhungrig unge på natten! Hjalle skrek och skrek och skrek tills han fick välling och i provade ALLT för att få honom sluta äta på nätterna men han var helt enkelt svinhungrig! Till slut började vi ge honom en portion gröt och direkt efter det 250 välling på kvällen och då sov han för första gången en hel natt på typ 9-10 månader.... John och Jakob låter rätt lika Moa för John har nog aldrig bett mig dra fram brösten för att han inte orkar med en skrikande unge utan det är alltid jag som gett efter! =) Mammor har svårare att lyssna på gråt och försöka att inte bry sig, det tror då jag iaf! =)

Beatrice

5 januari 2010 23:04

Kanske kan hon sova hos ngn av era föräldrar så att dom kan få henne att ta flaskan även nattetid?

Emma

6 januari 2010 10:51

När vi skulle få Hampus att sluta fick Emil ta kvälls och nattpassen i kanske 3 dagar. Det gjorde ont i mamma hjärtat men min lukt var ju = MAT! Efter dessa dagar var det aldrig nått problem.
Bit ihop och lycka till!!!

lisa

6 januari 2010 12:06

Ja detta fick mig att minnas..
Marcus hade kolik..
uscha mig..
Men be din man om hjälp och stötta varandra så känns det kanske lite lättare...

Anna

6 januari 2010 21:42

Hej kusin!
Jag tror att det psykologiska spelar större roll än vad vi tror... Barn känner av på oss direkt hur envisa vi är och om det finns minsta chans att vi kommer att ge med oss så småningom, då är det ju värt att skrika...
Har du bara bestämt dig att nej, nu är det slut på riktigt så tror jag på Moas linje att du får ge det 3 nätter och sen har budskapet nått fram. Man känner sig som världens sämsta och kallhjärtade sak, men det är tyvärr nödvändigt. Sen i efterhand så tycker man som allt annat att det gick lättare än förväntat :)
Det här är inget jag skulle göra med ett barn som är under 3 månader, men det finns en magisk gräns vid ca 3 månader där de små liven börjar bli så smarta så de inser vad de är kapabla att få mamma till att göra ;)
Kramar och lycka till!
Kusin Anna