Beatrice

8 september 2009 14:22

Du är ingen supermänniska,det är ingen.
Men utöver att inte vara supermänniska så är ingen människa tankeläsare heller!
Du får ta ett samtal med honom och se till att han förstår det. För berättar du inte för honom så kan inte han förstå det. Han har kanske inte förstått hur det är, då han inte är hemma lika mycket som du är!

Det är viktigt att prata med varandra!

Det är ingen dans på rosor att ha barn. Emellanåt kan det vara det,men inte alltid.
Men den som jobbar är ju inte hemma och ser hur den andra sliter.

Hanna

8 september 2009 18:32

Du gör det bra Malin! Inte är det många som skulle orka med det du gör... Puss

Moa

9 september 2009 08:13

Det där känner jag igen!
Malin, kom ihåg att föräldraskapet är världens tuffaste jobb och att du har all rätt i världen att vara trött och less ibland! Det handlar inte om gnäll eller att du inte älskar dina barn över allt annat.
Jag kan känna likadant, ibland är jag trött och slut och går och längtar efter att min man ska komma hem och har jättehöga förväntningar, så när han väl kommer hem blir jag nästan besviken över att jag i alla fall sitter där med två ungar i famnen och är den som planerar veckans middagsmat..
Till slut brister det och så blir jag bara jättearg och känner mig ledsen och missförstådd, och maken fattar ingenting.
Du behöver en PAUS från allt. Framför allt från att alltid vara projektledaren och den som tänker ut allt vad gäller hus, hem och ungar.
Och du behöver få veta att du är världsbäst på det du gör = uppskattning! Det är hemskt att bli tagen för given.
Du gör ju ett hästjobb!!
Vissa dagar går allt smidigt och bra, andra dagar är som att cykla i smör och man känner att man kommer explodera om man måste torka av en enda kladdig stol till, eller trampa på en enda duplobit till. Och så får man dåligt samvete för att man inte är en konstant ärtig och glad morsa som har all tålamod i världen med sina barn no matter what..
Jag håller med ovanstående talare, du måste tala om för din sambo exakt hur det känns. Jag har börjat säga till Jakob: "Nu får du faktiskt komma in och TA ÖVER (och då menar jag verkligen ta över, ungarna, matlagningen, tvättsorteringen osv). Jag måste få en paus och komma ut ur huset/vara ensam en stund."
Du behöver andas lite frisk luft emellanåt för att orka dyka in i vardagen med uppkavlade armar igen.
Och det ÄR lättare att vara den som får åka till jobbet heltid än att vara den som är hemma. Det vet jag, för jag har provat båda delarna. Sådeså.
Kram och upp med hakan du med världens viktigaste jobb!

Anni

9 september 2009 12:28

Man får absolut känna så! Att vara mamma är inte alltid så bara, men bara för att man tycker att det är jobbigt ibland så betyder det ju inte att man älskar sina barn mindre!
Jag tycker du är jätteduktig som pallar med att ha D borta så mycket, skulle nog inte orka det själv!
Ha inte dåligt samvete för att du har en dålig dag, man måste ju gå ner i en dal ibland för att kunna njuta av topparna!
Kram!